Det är en liten och nätt kvinna med pigga ögon som öppnar dörren till den vita suterrängvillan. Med ett stort leende välkomnar Carina Palmquist oss till Småland och det lilla samhället Hestra strax utanför Gislaved. Hennes åtsmitande polotröja och tighta ljusblå jeans visar en stark och stolt figur som inte direkt skvallrar om sex förlossningar.

– Jag brukar faktiskt få höra att jag ser vältränad ut. Det går att bygga muskler fast man är lite äldre. Men just nu krävs det en hel del disciplin för att orka ge sig ut och träna i vintermörkret, säger Carina.

Carina Palmquist är ett levande bevis på att det aldrig är för sent att börja träna igen. Precis som så många andra småbarnsmammor hade hon under många år lagt sina egna behov åt sidan. Men som 40-åring tog hon upp sin friidrottskarriär igen, och sedan dess har hon kammat hem medalj efter medalj i de stora veteranmästerskapen.
– Jag kände mig som en kossa som stått instängd i en ladugård och äntligen fick komma ut på grönbete. Träningen var rolig från dag ett. Bara en sådan sak som att få träningsvärk igen kändes otroligt skönt.

Vändpunkten kom för åtta år sedan. Barnen hade blivit äldre och plötsligt fanns lite mer tid och ork över. När äldste sonen David började träna friidrott såg Carina sin chans och hängde på träningen tillsammans med honom. David var 15 år och lite för gammal för de ungdomsgrupper som fanns, men de fick tag på en tränare i Stockholm som hjälpte till med träningsprogram och råd över telefonen. Carina hängde på.

– Så fort jag satte på mig träningskläderna kom lusten tillbaka. Jag hade ju sysslat med det här som ung, och det var en härlig känsla att jag fortfarande hade spänst i kroppen. Men även om rytmen fanns där tog det ett tag att öva upp styrkan i kroppen.

Carina upplevde en total lyckokänsla redan första träningspasset. Det var aldrig motigt att ge sig ut.
– Jag blev peppad av en tränare, annars hade jag nog aldrig gjort det. Men det gick oväntat bra. Jag hade ingen aning om att jag hade sådan studs kvar i fötterna.

Tävlandet gav mersmak. Snart var Carina redo för sitt första stora mästerskap: inomhus-SM i Malmö 2002. Hon överbevisade sig själv. Rejält. Det slutade med silver i 60 och 200 meter och guld i längdhopp.
– Jag fick en sådan otrolig kick av att jag klarade av det. Till en början tävlade jag i alla friidrottsgrenarna, men idag är det 100 meter, 200 meter, längd och tresteg som gäller.

– Ibland har jag tänkt på vad som skulle ha hänt om jag också hade haft en tränare, med den talang jag hade. Hur långt hade jag kunnat gå? Det betyder jättemycket för träningen med feedback. Jag åkte nästan bara på tävlingar, när jag inte tränade själv eller med kompisar.

Och det var just tränarbristen i kombination med ryggproblem som satte stopp för Carinas friidrottskarriär. Strax därefter träffade hon sin blivande man, och några år senare fick de sitt första barn.
– Om jag hade fått lite träningshjälp hade det nog gått bättre. Nu var det ingen som peppade mig när resultaten uteblev, och jag fick ryggproblem – så jag slutade.

De sex barnen föddes ganska tätt, och Carina var hemma mycket när de var små. Plötsligt hamnade hennes egna behov längst ner på listan.
– När man har alla barn omkring sig lever man ett väldigt intensivt liv. Fokus låg på att äta och sova. Just då hade jag inget behov av att träna och saknade det inte heller. När Carina tog upp sitt idrottande igen skulle yngste sonen snart fylla sex år.
– Det krävdes att barnen blev äldre. När de var små orkade jag inte med någon motion över huvud taget. Jag var helt slut på kvällarna. Om någon hade sagt åt mig då att jag skulle börja åka runt och tävla som jag gör nu hade jag trott att det var ett skämt. Det var bortom alla fantasier.

Sedan träningen kom in i Carinas liv igen är det en hel del som har förändrats. Hon orkar mer, sover bättre och är mer effektiv.
 – Jag är mycket starkare nu. Träningen ger mig kraft. Jag åker inte hem efter ett pass och slänger mig i soffan. Tvärtom så känner jag mig piggare och mer skärpt. Och jag orkar mer rent fysiskt nu. Jag tränar inte för att vinna guld i någon tävling utan för att må bra i själen och bli stark i kroppen. Om jag inte får träna blir jag gnällig.

Idag har Carinas självkänsla växt enormt. Från att mest ha varit ”mamma” har hon fått en stärkt identitet genom sitt sportande.
- Man måste planera mycket för att få det att gå ihop. Det gäller att hitta de där små luckorna man kan fylla med ett träningspass. Jag har lärt mig att dra ner på kraven. Det kommer alltid en ny dag och allt behöver inte vara i topptrim jämt, varken träningsmässigt eller i hemmet.

– Idag kan jag inte tänka mig ett liv utan träning. Jag är flexibel, men i slutändan vill jag ändå ha ut en viss del för att känna mig nöjd. Jag kan till exempel inte tänka mig en hel vecka utan träning.

När hon kommer ut i köket ombytt till träningskläder, redo för kvällens pass, lyser det om henne. Att hon är en framgångsrik elitidrottare går inte att ta miste på. Carina vet inte hur länge hon kommer att fortsätta tävla, men det lutar åt att det blir ett bra tag till.

Läs hela reportaget i tidningen Topphälsa nr 2 2010

Har du gjort en nystart?

Har du gjort en nystart i livet som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss på e-postadressen red@topphalsa.se så har du chansen att få berätta om din resa i tidningen.